På Spåret är i mina ögon ett nästintill fulländat tv-program. Varje fredag klockan 20 de senaste månaderna har jag bänkat mig tillsammans med Irja, Niklas, Ekan plus några gästinhopp av Fatima. Irja har skrikit ut svaren innan vi andra hunnit säga Gunnar Sträng. Jag har druckit öl, nailat musikfrågorna och tagit någon tia här och där på de resor där jag lyckats knäcka en göteborgsvits. Nu är det slut med det för det här läsåret. I programtablån på samma tid imorgon ekar mitt favoritprogram med sin frånvaro och ett adhd-program med sin närvaro. Tomhet.
