Någon hade tappat en plånbok i trapphuset. Någon annan hade lagt upp den på elementet utan att ta de 60 kr som låg i den. Samvetspolisen undrar om det var puckat eller burrigt.
Gjorde synundersökning. Har tydligen två ögon som hjälper varandra och kompenserar för varandras brister. Blir de osams är jag i stort sett blind, hette det. Knåpar nu på ansökan till en diplomattjänst under Kalla Kriget-eran.
I går var jag på konsert tillsammans med 55 000 andra svenskar. Många hade varit och upplevt detta tidigare. Inte jag. Jag och Irja hörde till det yngre klientelet dvs. de som har lärt sig det där med att filma med mobilen liggande istället för på högkant. Paret bredvid oss, som var i sextioårsåldern, var underhållning i sig. Mannen luktade gubbsurt, var glad och postade bilder på Instagram i ett rafflande tempo. Kvinnan klappade i händerna på ettan på varje låt och mimade med i varje text även i de låtar hon inte kunde ett ord av, vilket var alla utom refrängen i “Born in the USA”. Båda blev gladast när kvällens artist valde att spela en trött version av “Twist and shout” som avslutning. Då bjöd de upp till twist.
